Gruppen i Karlskoga

Från gruppöverläggningen i Karlskoga:

http://nwt.se/karlskoga/article72762.ece

Valfrihetens samhälle

”Valfrihet” är honnörsordet när de borgerliga partierna vill genomföra sina system med vårdval, skolpeng och barnomsorgspeng. De har talat om ”valfrihetsrevolution”. Med det vill de måla bilden av att de äntligen river av folket den tvångströja som socialdemokratin klätt på folket.

Valfrihet – om strävan att utveckla välfärden till en valfrihet för alla – om det kan vi vara eniga. Att öka de många människornas frihet och möjlighet till en makt över sitt eget liv – det har varit socialdemokratins huvuduppgift.

Valfriheten är i själva verket en klassisk socialdemokratis paroll och grund för praktisk politik.

De borgerliga försöker sno valfriheten. 1962 publicerade Tage Erlander skriften ”Valfrihetens samhälle”. Det var inte alls märkligt. Men det kan synas märkligt i perspektiv av hur de borgerliga sedan dess försökt erövra valfrihetsbegreppet.

I sin skrift utvecklar Tage Erlander hur skillnaderna i samhällssyn mellan socialdemokratin och de borgerliga partierna lett fram till politisk strid i tre betydelsefulla frågor – socialpolitiken, pensionsfrågan och den offentliga sektorn. Det visar hur samhällets fördelning av resurser till olika slag av konsumtion och vidgade samhällsinsatser på olika områden handlat om möjligheterna att öka människornas frihet att själva forma sin tillvaro.

Så gav satsningarna på socialpolitikens område möjlighet att successivt öka ansträngningarna – från att skapa frihet från hunger och nöd till en strävan efter skydd för den individuella standarden. En av de centrala frågorna i debatten om välfärdspolitiken idag är bevarande av standardtryggheten genom socialförsäkringar eller övergång till så kallad grundtrygghet och privata försäkringar för standardtrygghet.

Folkpensionen var en enorm frihetsreform. Från början gav den en knapp försörjning. Sedan dess har folkpensionssystemet byggts ut och ATP-reformen kommit till. Resultatet är en genomgripande förändring till ökad valfrihet för de många äldre.

På samma sätt är hela satsningen på den offentliga sektorn en valfrihetsreform för de många. Den gäller för barnomsorgen, utbildningen, kulturen, äldreomsorgen, sjukvården och för fritidsverksamheten.

Men då som nu – 1962 likväl som 2008 – fanns kritiken från de borgerliga. Erlander beskriver hur de borgerliga hävdat att när vi talar om ökad frihet, menar vi i själva verket mera tvång. Om man bara ser till ena sidan av saken har de förvisso rätt – och här vill vi gärna citera Tage Erlander direkt:

”Såtillvida som lagstiftning vanligen innebär ett mått av tvång. De skatter de förvärvsarbetande får betala för de gamlas folkpensioner utgör för dem ett tvång. Men pensionen ger samtidigt frihet åt pensionärerna och åt de förvärvsarbetande, när de själva blir gamla. Den nioåriga skolpolitiken innebär ett tvång för skolbarnen, men alla torde vara överens om att en bättre utbildning i väsentlig grad ökar människornas frihetsmöjligheter. I länder med låg utbildningsnivå uppfattas okunnigheten som ett slaveri. Stundom blir frågan om tvång och frihet en avvägning mellan olika intressen. En lagstiftning om fyra veckors betald semester utgör för arbetsgivarna ett tvång, och ger den anställde frihet. En lag mot monopol upplevs som ett tvång – av monopolister – men som ett värn för friheten av andra konkurrenter och av konsumenterna.

Så kan frågan om tvång och frihet ses som en avvägningsfråga i de konkreta fallen, där värderingar och intresseanknytningar blir avgörande för de politiska instansernas ställningstagande. Resultaten avläses i den verklighet som människorna upplever.”

Där slutar citatet. Vi vill med detta konstatera att den viktigaste valfrihetsrevolutionen har vi bakom oss. Den som gav alla människor rätt till utbildning. Den som gav alla rätt till en god hälso- och sjukvård. Den som gav alla rätt till pension på en hygglig nivå. Den som gav alla rätt till en trygg ålderdom.

Vi säger inte detta för att ironisera om dagens valfrihetsdebatt eller för att förringa dagens människors vilja att påverka barnens omsorg eller skolgång. Vi vill bara ge perspektiv på den.

Vi misstror inte dem som säger att många av dagens unga värdesätter oberoende och självständighet för individen högre än de värdesätter lojalitet med kollektivet. Den välfärd som den äldre generationen slagits för – och idag fortfarande slår vakt om – kan av den yngre generationen upplevas som alltför självklar.

Men vi måste ändå konstatera att samhället – och våra gemensamma välfärdsanordningar – på många sätt skapar de grundläggande förutsättningar för individens möjligheter att ta tillvara sina resurser och förutsättningar. Det ger chansen till självförverkligande för de många människorna.

Det är skillnad på att ha välfärd som arv och som mål.

Vi kan självkritiskt säga att vi i vår ambition att ge alla barn en bra skola och att bygga ut barnomsorgen för alla, ibland låtit systemen bli fyrkantiga och inte tillräckligt gett utrymme för den enskildes påverkan, ansvar och engagemang. Den som har sina egna barn på ett kooperativt daghem vet värdet av detta. Det är en möjlighet vi inte vill vara utan. Ty den förenar solidaritet och valfrihet.

Därför ska vi välkomna debatten om den enskildes valfrihet. Den debatten är alltså inte ny. När de borgerliga nu söker ställa sig på valfrihetens sida så är det ett försök att dels måla en falsk bild av oss socialdemokrater som valfrihetens motståndare, dels själva lägga beslag på ett ord med positiv laddning.

Vi borde egentligen välkomna borgarna till valfrihetens sida. Men vi tvekar… Förvisso talar de om den enskildes rätt till val. Förvisso söker de skapa system och modeller för att erbjuda detta val. Men som systemen utformas ger de inte reella påverkansmöjligheter för de många. Resultatet av möjligheten till skolval borde leda till eftertanke! Dessutom riskerar de bryta sönder den solidariska skolan och barnomsorgen – den som organiseras för de många och som värnar de svagas intresse.

När vi studerar resultatet av borgarnas ansträngningar till valfrihet, tvingas vi därför dessvärre konstatera att i deras praktiska politik hamnar de ändå på fel sida – nu som på Tage Erlanders tid. Borgarna slåss ensidigt för de starkas frihet.

Därför tror vi att vi socialdemokrater utan borgarnas hjälp får ta kampen för att på solidaritetens grund samtidigt försvara och vinna både frihet och valfrihet. Vi ska arbeta bort den byråkrati och de stelbenta strukturer som hindrar, och vi ska ge medborgarna ökad makt över sina egna barns skola och barnomsorg.

Vi socialdemokrater inbjuder föräldrar, ungdomar, föreningar – alla intresserade – till samtal om vägarna dit. Det finns plats för allas idéer och engagemang. Men det måste handla om allas valfrihet – inte om den starkes frihet på andras bekostnad.

Torgny Larsson och Martin Lind, socialdemokrater i landstinget

Debattartikel om resurserna i vården

Den här debattartikeln är ett svar på Kristoffer Strålins inlägg om resurserna till vården. Strålin är läkare på USÖ. Artikeln skickades in till Nerikes Allehanda i förra veckan och vi hoppas att den publiceras snart.

En övertrasserad budget hotar patientsäkerheten
Kristoffer Strålin har argumenterat för att vården behöver mer resurser. Jag har hållit med honom om det. I sin senaste replik argumenterar Strålin för att landstingets verksamheter ska tillåtas övertrassera sina budgetar. Där går våra meningar isär.

För att den här diskussionen ska bli meningsfull är det viktigt att sätta saker och ting i sitt sammanhang. Utgiftsminskningen på över 200 miljoner kronor består av två delar. Dels ett uppdrag att spara 60 miljoner på icke vårdrelaterad administration och dels ett krav på verksamheterna att komma ner till budgeterad nivå vilket motsvarar kostnadsminskningar på 147 miljoner. USÖ bär merparten av detta uppdrag, 125 miljoner.

Kravet att hålla budget är inte oskäligt eftersom vi i Örebro lägger 170 miljoner mer på hälso- och sjukvård än andra jämförbara landsting. Vi har också ökat budgeten för 2008 med 4,6% istället för de 4,0% som Sveriges kommuner och landsting rekommenderar. Det har vi råd med, men vi har inte råd med ytterligare kostnadsökningar som vi inte har räknat med.

För 2008 har USÖ fått ett resurstillskott på 79 miljoner. Enbart USÖ har alltså fått 79 miljoner mer i år än vad man hade förra året. Utöver detta tillskott har kostnaderna ökat med 125 miljoner.

Om verksamheten inte gör någonting åt de ökande kostnaderna kommer underskotten att öka dramatiskt 2009 och 2010. Underskottet för 2008 förs över och adderas till det underskott som kommer 2009 om vi inte gör någonting. Till slut hamnar vi i en situation med en blödande ekonomi. Då tvingas landstinget genomföra mycket stora besparingar och det skulle verkligen drabba vårdens kvalitet.

Det är för att undvika en sådan situation som vi nu går in och kräver att verksamheterna måste hålla budget. Om alla verksamheter håller sig inom de budgeterade kostnadsökningarna slipper vi göra stora besparingar i framtiden.

Sverige är inne i en ekonomisk kris. Varje vecka kommer det nya varsel. För 2009 har skatteprognosen för Örebro läns landsting skrivits ner med 100 miljoner bara sedan i juni när vi antog budgeten. Det innebär 100 miljoner mindre till vården – på grund av att konjunkturen går ner. Sannolikt kommer det ytterligare nedskrivningar innan året är slut. Det innebär att den budget som landstingsfullmäktige antog i juni inte längre är aktuell. Den måste bantas för att stämma överens med verkligheten.

Om vi går in i 2009 med stora underskott innebär det att vi står dåligt rustade inför en osäker ekonomisk framtid. Vad vi kräver idag är att verksamheterna ska hålla sina budgetar. Det gör vi för att slippa stora nedskärningar i framtiden.

Marie-Louise Forsberg-Fransson (s), landstingsstyrelsens ordförande

Debattartikel om vårdvalstvånget

Idag publicerades nedanstående debattartikel om vårdvalstvånget på Nerikes Allehandas debattsida. Det är den första artikeln i modern historia som har tagits fram i samarbete mellan (s), (v) och (mp) i Örebro läns landsting.

Utveckla primärvården efter lokala förutsättningar – nej till vårdvalstvånget!
Det behöver satsas mer på vårdcentralerna. Primärvården är grunden i hälso- och sjukvården och har ett mycket brett uppdrag. I det ingår att diagnostisera och behandla vanliga sjukdomar och psykosociala problem samt att bedriva hälsofrämjande och förebyggande vård för breda grupper. Där ingår också ett ansvar för läkar- och sjukgymnastinsatser i särskilda boenden och i hemsjukvården, behandling och uppföljning av svårt kroniskt sjuka patienter, förebyggande vård och uppföljning inom mödra- och barnhälsovården.

I en omfattande utredning om primärvården i Örebro län som presenterades i våras konstaterar utredaren att mycket fungerar bra men att det också finns brister. Det som främst diskuterats i media handlar om tillgänglighet via telefon, men också möjligheten att få träffa sin läkare. Bristande läkarbemanning och kontinuitet i kontakterna med vården har också lyfts fram som viktiga aspekter. Självklart måste man arbeta med att komma tillrätta med dessa problem och förbättra primärvården.

Den borgerliga regeringen vill, mot en överväldigande majoritet av Sveriges landsting och regioner, påtvinga landet ett obligatorisk vårdvalssystem med etableringsfrihet för privata vårdbolag. De menar att en privatisering av primärvården löser primärvårdens problem och framtida utmaningar. Vi är övertygade om att regeringen har fel!

De borgerliga partierna i Örebro läns landsting har också fastnat i tanken att ett nationellt vårdvalssystem är lösningen på primärvårdens problem och har därför ställt sig bakom regeringens planer. I retoriken säger man sig förespråka ”Vårdval Halland”, och glömmer bort att den moderata landstingsledningen i Halland har sagt nej till tvångslagstiftningen.

En viktig grundpelare i vår hälso- och sjukvårdspolitik är att vården ska vara behovsstyrd och inte styrd av marknaden. Vård och omsorg ska finnas i hela länet och det allmännas resurser ska gå till medborgarna. Det uppnår vi genom kontinuerliga förbättringar av en demokratiskt styrd och i huvudsak offentligt driven hälso- och sjukvård. Vi är positiva till lokala initiativ i form av alternativa driftsformer som intraprenad, entreprenad och kooperativ. Men det är viktigt att medborgarna har kvar det demokratiska inflytandet över samhällets resurser samtidigt som patienternas valmöjligheter liksom möjligheterna att ta tillvara nya idéer om arbetssätt och organisation ökar.

En privatisering av primärvården innebär i ett längre perspektiv att det bara kommer att erbjudas vård där den är mest företagsekonomiskt lönsam, inte där den bäst behövs och därför är dyrast.

Erfarenheterna från Vårdval Stockholm förskräcker. Där ligger fokus enbart på produktivitet och snabba, enkla ingrepp. Kroniskt sjuka blir lidande och socialt utsatta områden dräneras på resurser. Vården blir efterfrågestyrd istället för behovsstyrd. I välbärgade områden blir det en överetablering av privatläkarkliniker medan de mindre intressanta ytterområdena får se sina familjecentraler läggas ner. En sådan utveckling vill vi inte se i Örebro läns landsting.

Vårdval Halland skiljer sig från Stockholmsmodellen. Även Region Skånes modell som är under införande ser annorlunda ut jämfört med Vårdval Stockholm. Det finns goda idéer att ta vara på i ersättningssystemen man använder i Halland och kommer att använda i Skåne. Detta kan man dock göra utan etableringsfrihet och privatisering av primärvården.

Vi hoppas att Moderaterna, Kristdemokraterna, Folkpartiet och Centern i Örebro läns landsting är intresserade av att föra en diskussion mellan alla partier om hur vi på bästa möjliga sätt kan utveckla primärvården i Örebro län efter lokala förutsättningar. Vi hoppas att vi kan bli överens om ett Hälsoval Örebro län – en modell som tar hänsyn till de lokala behoven i varje kommun. Den skulle kunna innehålla flera inslag av patientval, under förutsättning att vården fördelas efter behov och inte enligt en efterfrågestyrd marknadsmodell. Primärvården är alldeles för viktig för att göras till experimentverkstad för Stockholmsdirigerade vårdvalssystem.

Jonas Eriksson (mp), oppositionsråd
Mia Sydow-Mölleby (v), landstingsråd
Marie-Louise Forsberg-Fransson (s), landstingsstyrelsens ordförande i Örebro läns landsting

Gruppen representerad på Palmedagarna

Nu i helgen går Palmedagarna av stapeln. Från länet är vi förstås representerade och det på flera olika sätt. S-kvinnor i Hallsberg är utställare, i samverkan med BWU. s-märkta Jenny Hedström (efternamnet är bekant) medverkar i ett av seminarierna, liksom Martin Lind.

Välkommen till Briketten!

Välkommen till Brikettens nätupplaga.

Briketten är den socialdemokratiska landstingsgruppens organ för information om landstingsfrågor. Namnet är inspirerat av en diskussion som fördes under gruppdagarna den 1-2 februari 2007 där flera personer efterlyste mera glöd i gruppen. Ska man ha glöd behövs det bränsle. Tanken är att Briketten ska ha den funktionen.

Nätupplagan är helt offentlig, men har i stort sett samma funktion som det tidigare informationsbladet. Skillnaden är att inläggen fylls på efterhand och att gruppens medlemmar – eller vemsomhelst – har möjlighet att kommentera inläggen. Tanken är också att fler ur gruppen ska ha möjlighet att själva göra inlägg. Det görs enklast genom att du skickar inlägget som en text i ett mail till mig, Martin Lind, så lägger jag ut det på bloggen med din namnunderskrift.

Återigen, varmt välkommen till Briketten!